Inför Riksbankens räntebesked den 29 januari

Sedan decembermötet har det mesta i allt väsentligt gått Riksbankens väg. Inflationstrycket har fortsatt att falla tillbaka samtidigt som tillväxtsignalerna stärkts. Även om det alltid går att spekulera kring om utfallet hade blivit detsamma – eller till och med bättre – om räntan sänkts tidigare eller om inte Riksbanken gjort den där sista höjningen i september 2023, talar läget för att penningpolitiken varit relativt välkalibrerad. Riksbanken har satt sig i en stark position, där inflationsmålet i praktiken är uppnått samtidigt som ekonomin visar tecken på återhämtning. Vi lär därför se en nöjd Erik Thedéen som kan konstatera att Riksbanken, åtminstone i nuläget, fått betalt för sin uthållighet.

Vad är det då mer exakt som har hänt? Ja, ser vi till utvecklingen i svensk ekonomi finns nu fler tecken som pekar mot att tillväxten är på väg att stärkas. Konjunkturbarometern visar för första gången ett läge som är starkare än normalt, och BNP-indikatorn för november överraskade tydligt på uppsidan. Den som följer mina resonemang här på bloggen eller på X (där jag är mer aktiv och löpande kommenterar utvecklingen dag för dag) vet att jag länge varit skeptisk till om vi verkligen får ett tydligt konjunkturlyft med dagens förutsättningar.

Men den senaste tidens data, i kombination med regeringens stimulanspaket som rullas ut under året, stärker bilden av att botten är passerad och att vi faktiskt får en uppgång. Det handlar bland annat om sänkt elskatt och inkomstskatt nu, halverad matmoms i april samt en sänkt maxtaxa för förskola och fritidshem senare i sommar. Jag är dock fortfarande inte helt övertygad, och delar verkligen inte regeringens och storbankernas bild av att Sverige kommer att sticka ut tydligt i ett europeiskt perspektiv. Även om läget ser något bättre ut finns det en tendens att överdriva styrkan i återhämtningen. Efter ett förhållandevis starkt tredje kvartal går vi mot nolltillväxt i det fjärde. Det illustrerar hur långsam och skör uppgången fortfarande är.

Inflationen då? I december sänkte Riksbanken sin prognos för 2026 något och bedömde att KPIF-inflationen faller under tvåprocentsmålet redan när januarisiffran publiceras i februari och beräknas bli 1,6 procent. Därefter väntas inflationen fortsätta nedåt, med en årstakt så låg som 0,6 procent under sommaren och 0,9 procent för helåret, att jämföra med 1,0 procent i septemberprognosen.

Utfallet i december talar dock för att inflationen kan bli ännu lägre. KPIF-inflationen uppgick till 2,1 procent – klart under förväntningarna på 2,6 procent. Samtidigt har kronan fortsatt att stärkas i början av året, vilket gradvis väntas slå igenom i konsumentledet, inte bara under 2026 utan även 2027. Det gör det inte osannolikt att Riksbanken framöver behöver justera ned sin prognos ytterligare. 

Mot slutet av 2027 väntas inflationen plana ut kring målet, exklusive effekten av matmomsen (egen beräkning).

Detta är en viktig poäng inför beskedet: som det nu ser ut har Riksbanken utrymme att sänka räntan ytterligare ett snäpp – om det skulle behövas. Samtidigt är det svårt att, givet de siffror vi har i dag, argumentera för att det finns ett akut behov av fler lättnader just nu. Tillväxtsignalerna har förbättrats och finanspolitiken kommer att ge ytterligare stöd.

Ändå bedömer jag att den svagaste länken fortsatt är konjunkturen. Hushållens förtroende är fortsatt svagare än normalt, återhämtningen i konsumtionen går fortsatt ganska långsamt trots positiva siffror i årstakt under hela 2025 och arbetslösheten rör sig nedåt i mycket långsam takt. Det riskerar att hålla tillbaka efterfrågan längre än vad många prognoser räknar med.

Samtidigt finns det vissa ljuspunkter. Enligt Arbetsförmedlingens rapport Arbetsmarknadsutsikterna, som publicerades i december, stabiliserades arbetslösheten under hösten och började även minska något. Även långtidsarbetslösheten sjönk, vilket är en viktig signal om att arbetsmarknaden är på rätt väg. Men någon snabb förbättring är det inte tal om.

Bilden är också splittrad. I SCB:s arbetskraftsundersökningar, Riksbankens officiella arbetsmarknadsindikator, syns inte samma tydliga förbättring. Tvärtom steg arbetslösheten i november, säsongsrensat och trendjusterat, från 8,9 till 9,0 procent.

Att det finns en diskrepans mellan Arbetsförmedlingens statistik och SCB:s arbetskraftsundersökningar är inget ovanligt. De bygger på olika definitioner och mätmetoder: Arbetsförmedlingens siffror speglar utvecklingen bland inskrivna arbetssökande, medan SCB:s arbetskraftsundersökningar baseras på intervjuer och därigenom fångar fler som vill, söker och är tillgängliga för arbete, men som inte nödvändigtvis är inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Att AKU är ett urval gör dessutom statistiken mer känslig för slumpmässiga variationer.

I praktiken kommer AKU därför nästan alltid att visa en högre arbetslöshet och ge en trögare bild i en konjunkturvändning. Men sammantaget, när Arbetsförmedlingens siffror endast visar en mycket svag nedgång och SCB:s inte uppvisar någon nedgång alls, krävs det trots allt en rejäl dos optimism för att tolka statistiken på annat sätt än att vi fortfarande befinner oss i ett mycket tidigt och skört skede av en möjlig vändning – i bästa fall.

Januarimötet lär, precis som mötena i november och december, bli lågmält. Fler tecken på en starkare ekonomi och låg inflation gör att Riksbanken i praktiken kan ta ett steg tillbaka och låta utvecklingen ha sin gång. Därtill är det ett mellanmöte utan nya prognoser. Som jag nämnde inledningsvis lär vi se en påtagligt nöjd riksbankschef möta pressen efter beskedet. Skulle de positiva signalerna inte hålla finns nu möjlighet att ge ekonomin ytterligare stöd.

Riksbanken har, för första gången på flera år, skaffat sig ett tydligt handlingsutrymme.