Inför Riksbankens räntebesked den 19 mars

Sedan Riksbankens senaste möte i slutet av januari har bilden förändrats påtagligt. Under stora delar av vintern har fokus legat på konjunkturåterhämtningen och risken för att inflationen ska bli för låg. Fyra månader i rad har inflationen kommit in lägre än både analytikernas och Riksbankens prognoser. En ny räntesänkning låg därför i korten. Det spekulerades till och med i om den kunde komma redan vid det här mötet.

Nu har diskussionen i stället svängt till att handla om nya inflationsrisker, och marknadsförväntningarna har skiftat tydligt uppåt.

Attacken mot Iran kan förändra inflationsbilden

Bakgrunden är den snabbt ökade geopolitiska osäkerheten. USA:s och Israels attack mot Iran förra veckan har fått oljepriset att stiga kraftigt. Även andra potentiellt inflationsdrivande faktorer har rört sig uppåt – gaspriserna har stigit och oron kring globala transport- och logistikflöden har ökat markant.

På kort tid har därmed ett scenario som under vintern framstod som avlägset, nya inflationsimpulser från energimarknaden, åter hamnat på radarn.

Det här har investerare snabbt tagit höjd för. I dag indikerar marknadsprissättningen en möjlig räntehöjning mot slutet av året, och ytterligare en mot slutet av nästa.

Det är ett minst sagt rejält omslag i prognosbilden. Men i ett läge där osäkerheten plötsligt ökar är det heller inte särskilt förvånande. När nya inflationsrisker dyker upp tenderar marknaden att snabbt bygga in en viss riskpremie. Samtidigt finns det, enligt min mening, skäl att nyansera situationen något.

Även om energipriser och geopolitik snabbt kan förändra inflationsutsikterna befinner sig svensk ekonomi i ett helt annat läge än under inflationsuppgången 2021-2022. Då gick ekonomin på högvarv, styrräntan låg på noll och efterfrågan var stark både globalt och i Sverige.

I det läget var det enkelt för Riksbanken att höja räntan. Att få ett tillfälle att lämna lågräntemiljön var nästan något man hade gått och väntat på. Men det är en annan diskussion.

I dag är situationen i grunden den motsatta.

Vi befinner oss fortfarande i lågkonjunktur. Återhämtningen är trevande och arbetsmarknaden har först nyligen börjat visa vissa ljusglimtar.

Någon ekonomi på väg mot överhettning är vi långt ifrån. Ljusår, faktiskt. 

Så sent som i dag kom oroande statistik när BNP-indikatorn för januari oväntat föll med 1,1 procent jämfört med december. Analytikerna hade räknat med en uppgång på 0,5 procent.

Styrräntan ligger dessutom redan nära vad som brukar betraktas som en neutral nivå.

Ett svårt läge för penningpolitiken

Vägen framåt för Riksbanken är långt ifrån självklar. Å ena sidan finns risken att högre energipriser, transportkostnader och nya flaskhalsar åter ger ett inflationstryck. Å andra sidan finns fortfarande en tydlig svaghet i efterfrågan som talar för att penningpolitiken inte bör stramas åt för snabbt – och helst inte alls i det här läget.

Skulle Riksbanken agera för tidigt riskerar återhämtningen att bromsa upp och ekonomin att ta onödig skada. Därtill kommer att utgångsläget, med återkommande inflationsutfall under prognoserna och signaler om att inflationen kan bli lägre än målet, faktiskt ger ett visst handlingsutrymme.

Samtidigt finns naturligtvis erfarenheterna från 2021 i bakhuvudet. Då väntade Riksbanken och många andra centralbanker för länge med att agera. Men det är inte säkert att vi står inför ett liknande scenario nu. 

Prisökningarna är koncentrerade till en geopolitisk konflikt.

Det gör utvecklingen ovanligt svår att bedöma. Konflikten kan bli långvarig, och i sådana fall finns en uppenbar risk att energipriserna biter sig fast på en hög nivå och börjar sprida sig bredare i ekonomin, med en klassisk löne-pris-spiral som följd.

Men den kan också ta slut i morgon. Snabba kast har trots allt blivit något av Trumps signum, så det känns inte helt osannolikt. Och blir det så kommer den prisuppgång som just nu känns oerhört besvärande i efterhand stanna vid brus som mest slår mot konsumentförtroendet.

Ett avvaktande besked väntas

Att Riksbanken lämnar räntan oförändrad framstår som givet. Frågan är därför mest hur mycket tonläget förändras.

Min bedömning är att beskedet blir avvaktande. Riksbanken kommer att lyfta det jag här gått igenom: det låga inflationstrycket och en ekonomi som visserligen rör sig åt rätt håll, men långsamt – där hushållen fortfarande är avvaktande och känsliga för förändringar i räntor och priser. Samtidigt kommer man med eftertryck att betona den ökade osäkerheten i omvärlden och att man står redo att agera om utvecklingen kräver det.

En något högre räntebana – men ingen kursändring

Vid mötet lämnas en ny räntebana. Den kommer sannolikt att justeras upp något för att signalera att de nya inflationsriskerna tas på allvar. Men någon tydlig omläggning av penningpolitiken lär vi däremot inte få se. Det är helt enkelt för tidigt att dra sådana slutsatser. Riksbanken vet också att insatserna är höga. En för tidig åtstramning kan bli kostsam.

Det Riksbanken behöver nu är tid – och data.