Sverige har slutat få barn – varför pratar ingen om det?
De senaste åren har den ekonomiska debatten dominerats av inflation och räntor.
Nu kretsar mycket kring tullar, krig och geopolitik.
Men Sveriges största ekonomiska utmaning de kommande decennierna är sannolikt något helt annat.
Demografin.
SCB:s senaste siffror visar att det föddes 97 500 barn i Sverige under 2025. Det är den lägsta nivån sedan 2002. Samtidigt föll den summerade fruktsamheten till 1,42 barn per kvinna – den lägsta nivå som hittills uppmätts i Sverige.
För att en befolkning ska reproducera sig själv utan invandring krävs ungefär 2,1 barn per kvinna.
Sverige ligger alltså långt därifrån.
Det är lätt att avfärda som en social fråga eller som ännu en rapport från SCB.
Det är ett misstag.
I själva verket handlar det om framtida arbetskraft, skatteintäkter och ekonomisk tillväxt.
En ekonomi växer i huvudsak genom två saker: fler arbetade timmar och högre produktivitet.
När födelsetalen faller påverkas den första komponenten direkt.
Färre barn i dag innebär färre personer i arbetsför ålder i framtiden. Samtidigt blir svenskarna allt äldre. Enligt SCB är drygt sex procent av befolkningen i dag 80 år eller äldre. Fram till 2070 väntas den andelen öka till omkring elva procent.
Det innebär att en större del av befolkningen kommer behöva vård, omsorg och pensioner, samtidigt som den arbetande delen av befolkningen inte växer i samma takt.
Resultatet blir att allt färre ska försörja allt fler.
Den utvecklingen märks inte nästa år.
Den märks om tio, tjugo och trettio år.
Fler äldre innebär högre kostnader för vård, omsorg och pensioner. Samtidigt växer inte skatteunderlaget lika snabbt. Det sätter press på de offentliga finanserna och ökar kraven på både produktivitet och sysselsättning.
Det är därför nästan alla utvecklade ekonomier med låga födelsetal brottas med samma fråga:
Hur finansierar man välfärden när försörjningsbördan stiger?
Japan har kämpat med den i decennier.
Tyskland och Italien står inför samma problem.
Nu ser även Sverige ut att vara på väg in i den klubben.
Samtidigt finns det en faktor som tidigare generationer inte hade.
AI.
En möjlig räddningsplanka.
Eller åtminstone en krockkudde.
Om produktiviteten stiger kraftigt kan en mindre arbetsstyrka producera mer värde än tidigare generationer gjorde. Det är i praktiken det starkaste argumentet mot den mest pessimistiska demografiska analysen.
Om artificiell intelligens, automatisering och ny teknik leder till det produktivitetssprång många hoppas på och förväntar sig kan delar av effekterna från en åldrande befolkning mildras.
Men tekniken löser inte allt. Det måste man ha med sig.
Historiskt har produktivitetsökningar sällan helt kompenserat för stora demografiska förändringar. Dessutom sker en stor del av kostnadsökningarna inom vård och omsorg – sektorer där mänsklig arbetskraft fortfarande är svår att ersätta.
En AI kan hjälpa en läkare att ställa diagnoser snabbare.
Den kan inte ensam bemanna äldreboenden.
Därför kommer Sverige sannolikt behöva en kombination av högre produktivitet, längre arbetsliv, högre sysselsättning och teknisk utveckling för att möta utmaningen.
Men samtidigt behandlas demografin nästan som en icke-fråga.
Inflationen kan dominera nyhetsflödet i månader.
Ett räntebesked kan flytta marknader på några sekunder.
Men lågt barnafödande och en åldrande befolkning får sällan någon uppmärksamhet.
När SCB varje år presenterar nya siffror som visar att födelsetalen fortsätter ned är reaktionerna närmast obefintliga.
Inte heller på den politiska arenan märks något större intresse. Det blir särskilt tydligt ett valår som detta.
Få frågor kommer att ha större betydelse för Sveriges ekonomi på lång sikt än hur många som arbetar, betalar skatt och försörjer en växande grupp äldre.
Ändå är det tyst.
Några större reformförslag?
Någon bred politisk debatt?
Knappast.
Intressant nog är det Elon Musk av alla människor som gång på gång lyft fram demografin som en av västvärldens största utmaningar.
Oavsett vad man tycker om Musk i övrigt är det svårt att inte beundra att han envist fortsätter driva en fråga som få politiker vill prata om och som ännu färre väljare går till valurnorna för.
Och ja, det är väl där det skaver.
Demografi är en av politikens mest otacksamma frågor. Problemen byggs upp långsamt, lösningarna tar decennier att få effekt och det är sannolikt få väljare som byter parti på grund av ett sjunkande födelsetal.
Därför bryr sig politikerna föga.
Det finns helt enkelt inga röster att vinna.
Men det gör inte frågan mindre viktig.
Tvärtom.
Om hundra år kommer ekonomhistoriker sannolikt inte ägna särskilt många sidor åt vad styrräntan låg på sommaren 2026.
De kommer sannolikt inte heller skriva särskilt mycket om inflationen, bostadspriserna eller de senaste turerna mellan Trump, Iran och Israel.
Däremot är jag övertygad om att de kommer skriva om en annan utveckling.
Att Sverige under 2000-talet slutade få tillräckligt många barn för att befolkningen skulle reproducera sig själv.
Och att i princip ingen reagerade förrän det var för sent.