Vägen – en fabel om den växande staten

Om några veckor är det val och politiken tävlar om nya satsningar. Mer pengar. Fler reformer. Nya åtaganden. Betydligt mer sällan ställs frågan om vad politiken kan göra mindre av. Här är en liten fabel om den saken.

Det började med vägen.

Sex gårdar låg längs den, och varje vår gjorde tjälen sitt. Vägen sprack, groparna fylldes med vatten och familjerna gick ut för att laga varsin bit. Så hade man alltid gjort, tills Nils en kväll föreslog att de skulle göra det tillsammans.

De lade några kronor var i en plåtburk. Nils köpte grus och på lördagen möttes de med spadar, kaffe och smörgåsar. När dagen var slut var vägen bättre, arbetet hade gått fortare och det fanns pengar kvar i burken.

Nästa vår gjorde de samma sak. Sedan med bron och brunnen. Vissa saker blev helt enkelt enklare och billigare när man gjorde dem tillsammans.

Nils skrev utgifterna i en svart bok. Grus, virke, rep. Och sedan några siffror bredvid varje rad. Det var inte mycket att hålla reda på. Men byn växte, fler pengar passerade genom burken och snart behövde han hjälp. Kvitton började sparas, inköp jämföras och beslut skrivas ned. Pengarna var trots allt allas.

Med tiden kom frågorna. Skulle alla betala lika mycket? Vem skulle köpa gruset? Vad hände om någon inte kunde betala? Frågorna behövde svar, svaren blev regler och reglerna behövde tolkas. Besluten behövde granskas och så småningom behövde även granskarna granskas.

Ingen gjorde ett dåligt arbete. Tvärtom blev allt mer ordnat, rättvist och genomtänkt. Men det som en gång hade rymts i Nils svarta bok behövde snart ett kontor, och kontoret fick fler rum.

Med fler människor blev det också möjligt att göra mer. Först sådant nästan alla behövde. Sedan sådant några få behövde. Därefter sådant ingen hade bett om, men som man kom fram till att människor kunde behöva, och till sist sådant ingen behövde ännu, men kanske skulle behöva längre fram.

Så småningom fanns det människor vars arbete var att ta reda på vilka behov andra människor kunde tänkas ha.

De hittade många.

För varje ny sak fanns samma gamla tanke: om vi gör det tillsammans blir bördan mindre för var och en.

Det var fortfarande sant. Det var kanske därför det var så svårt att säga nej.

Med åren växte plåtburken och allt fler saker betalades ur den. Ordningen hade också vänts. Förr såg man vad som behövde göras och samlade sedan in pengarna. Nu samlade man in pengarna först och bestämde sedan vad som behövde göras.

Många år senare hittades Nils svarta bok i ett förråd. Någon tog med den till ett möte och den skickades runt bordet.

Grus: 27 kronor.

Virke: 11 kronor.

Rep: 2 kronor.

På sista sidan stod:

Vägen färdig.

Under det:

3 kronor kvar. Åter till familjerna.

En av dem stannade vid raden.

– Varför lämnade de tillbaka pengarna?

Mannen bredvid läste och ryckte på axlarna.

– Vägen var väl färdig.

Boken lades åt sidan.

Det var valår och på torget utanför hade affischerna redan kommit upp. Några lovade mer ur burken. Andra lovade några mynt tillbaka.

Men ingen talade om själva burken.