Fed och ECB avvaktar – men Riksbanken väntas höja

Både amerikanska Fed och europeiska ECB valde att lämna räntorna oförändrade den här veckan. Trots stigande inflationsrisker vill båda centralbankerna avvakta och se hur ekonomin utvecklas.

Båda beskeden kan, hur motsägelsefullt det än låter, beskrivas som duvaktiga pauser med tydligt hökaktiga undertoner. Marknadens prissättning pekar också på att räntehöjningarna återupptas i december.

Nästa vecka är det Riksbankens tur. I Sverige har styrräntan legat stilla sedan den senaste sänkningen i september förra året. Utgångsläget skiljer sig därmed från omvärldens, där inte bara Fed och ECB utan även centralbankerna i bland annat Japan och Australien redan har höjt räntorna. Även i Storbritannien växer trycket på en höjning, även om Bank of England hittills valt att avvakta.

ECB:s styrränta ligger på 2,50 procent, jämfört med Riksbankens 1,75 procent. Aldrig tidigare har ECB-räntan legat så mycket högre än den svenska. Skillnaden speglar framför allt att inflationstrycket varit mer påtagligt i euroområdet, vilket fått ECB att strama åt penningpolitiken tidigare än Riksbanken. Nu vill ECB avvakta och utvärdera effekterna innan nästa steg tas.

ECB ser fortfarande betydande inflationsrisker, inte minst till följd av de stigande energipriserna. Samtidigt finns en oro för den ekonomiska återhämtningen i euroområdet. Tyskland, Europas största ekonomi, går fortsatt svagt. Italien brottas med en hög statsskuld som gör ekonomin känslig för stigande räntor. Men kanske mest bekymmersam är situationen i Frankrike, där stora budgetunderskott, växande statsskuld och politisk osäkerhet har fått investerarna att kräva allt högre räntor för att låna ut pengar till staten. Landets lånekostnader har till och med passerat Italiens, trots att Italien har en betydligt större statsskuld i förhållande till BNP.

Under torsdagen meddelade ECB-chefen Christine Lagarde också att hon lämnar sin post i februari nästa år. Lagarde, som tidigare varit Frankrikes finansminister, har samtidigt öppnat för att engagera sig i den franska politiska debatten inför presidentvalet 2027. Ett val där den ekonomiska situationen lär bli en av de stora frågorna.

Men åter till vad detta betyder för Sverige och Riksbanken. Här finns samma svåra målkonflikt: högre energipriser riskerar att driva upp inflationen, samtidigt som de dämpar hushållens köpkraft och efterfrågan i ekonomin. Det är just den problematik jag lyfte i min analys tidigare i veckan.

För Riksbankens del förändrar beskeden knappast utsikterna inför nästa vecka. Jag räknar fortfarande med en höjning till 2 procent, så även marknaden. Däremot understryker de hur svårbedömd den fortsatta räntebanan är.

Sverige har fortfarande låg underliggande inflation och en svag arbetsmarknad. Inflationen exklusive energi ligger på endast 0,5 procent. Det talar för att den senaste uppgången i energipriserna ännu inte fått något bredare genomslag i ekonomin. Samtidigt finns en påtaglig risk att högre energi- och importpriser så småningom sprider sig till andra varor och tjänster. Om kronan dessutom fortsätter att försvagas kan inflationstrycket förstärkas ytterligare.

Det är den svåra avvägningen Riksbanken står inför. Att agera för sent kan innebära att inflationen återigen biter sig fast, som under inflationsuppgången 2021-2022, och kräver större räntehöjningar längre fram. Men att strama åt för snabbt riskerar att försvaga en redan bräcklig återhämtning, särskilt som hushållen fortfarande är försiktiga och arbetslösheten är hög.

En höjning nästa vecka kan vara motiverad som en försäkring mot ökade inflationsrisker. Men det är för tidigt att dra slutsatsen att vi står inför en längre serie höjningar. Det avgörs av hur energipriserna och kronan utvecklas, om inflationstrycket får ett bredare fäste i ekonomin och hur den svenska konjunkturen återhämtar sig. Och där är osäkerheten fortfarande stor.