Powell på väg ut – så påverkas USA, världen och Sverige
Jerome Powells mandat som Fed-chef löper ut i maj nästa år, men redan nu pågår spelet om vem som ska ta över. Trump har flaggat för att utse en efterträdare innan årsskiftet. Om det är vanligt att göra det flera månader i förväg låter jag vara osagt, men det gör i praktiken Powell till en lame duck. Varje beslut han fattar de kommande månaderna kommer granskas i ljuset av att hans ord snart väger mindre än presidentens val av ersättare.
Trump har länge anklagat Powell för att hålla räntorna för höga och därmed bromsa tillväxten. Han vill se ett Fed som agerar snabbare för att elda på ekonomin – och, i förlängningen, börsen. Men bakom retoriken finns också ett desto tyngre skäl: den amerikanska statsskulden. USA står inför att refinansiera en rekordstor andel av sina lån de kommande åren, och varje procentenhet högre ränta betyder hundratals miljarder dollar i ökade kostnader. Ett räntedrivande Fed riskerar på så sätt att sätta käppar i hjulet för Trumps ekonomiska agenda.
En Fed-chef mer lojal mot Vita huset skulle tala mjukare om inflationen och sänka räntan snabbare – det är alla experter överens om. På kort sikt kan det ge marknaden bränsle, men på längre sikt är effekterna mer osäkra. När politiken flyttar in i centralbanken uppstår oundvikligen ett förtroendeproblem för en institution som ska vara självständig och opartisk. Feds oberoende har dessutom redan naggats i kanten efter flera försök till politisk inblandning. Förutom en hagelstorm av attacker inför varje räntebesked, där Powell fått det ena smädesnamnet efter det andra, finns exemplet med Vita husets försök att avsätta styrelseledamoten Lisa Cook. Försöket stoppades till slut av Högsta domstolen, men bidrog till att ytterligare undergräva bilden av en oberoende centralbank.
Cirkusen kring utnämningar och politiska påtryckningar har inte heller gått obemärkt förbi, och ironiskt nog har det redan slagit tillbaka mot Trump. Osäkerheten har fått investerare att kräva högre avkastning på amerikanska statsobligationer som kompensation för ökad risk. Det driver upp statens räntekostnader och försvårar hanteringen av den rekordstora statsskulden. Därmed blir det också svårare att infria vallöften om omfattande skattesänkningar och andra reformer, som i praktiken förutsätter billigare finansiering.
Vad betyder då ett Trump-märkt Fed för Sverige? Det beror på förstås marknadens reaktion. Men det mest sannolika scenariot är att lägre amerikanska räntor försvagar dollarn och stärker kronan. Det dämpar inflationen här hemma, men slår mot exporten. Men som jag redan varit inne på finns också ett mer oroande scenario: att investerare börjar tvivla på Feds oberoende och flyr amerikanska statspapper. Då kan långräntorna stiga och dollarn i stället stärkas – inte för att ekonomin går starkt, utan för att marknaden söker trygghet i turbulensen.
För Sverige och Riksbanken innebär det alldeles oavsett större osäkerhet, och det i en tid när konjunktur- och inflationsutsikterna redan är svårbedömda. Visst, Riksbanken har de senaste åren inte följt USA nämnvärt; skillnaderna i styrräntor talar sitt tydliga språk. För Riksbanken är dessutom ECB:s styrränta den viktigare av de två. Men det går ändå inte att komma ifrån att den amerikanska styrräntan är världens viktigaste, och att världens största ekonomi sätter tonen för den globala utvecklingen. Sannolikt väntar nu en period där varje besked från Washington väger lite tyngre än vanligt.