Måste Riksbanken verkligen höja när inflationen stiger?

Den analys jag skrev i går inför nästa veckas räntebesked kretsade mycket kring den rävsax som Riksbanken sitter i. Men det finns en fråga i den diskussionen som jag tycker är särskilt intressant:

Om inflationen stiger kraftigt på grund av högre energi-, råvaru- och importpriser – samtidigt som ekonomin redan är svag – är det då självklart att Riksbanken ska svara med högre ränta?

Nej, inte nödvändigtvis.

Prisökningarna bromsar ekonomin

Kostnadsdriven inflation innehåller nämligen sin egen broms.

När el, bensin, mat och andra nödvändigheter blir dyrare får hushållen mindre pengar över till annat. Köpkraften minskar, konsumtionen dämpas och företagen får svårare att höja priserna ytterligare.

I en redan svag ekonomi gör alltså prisökningarna en del av det jobb som en räntehöjning annars är tänkt att göra: de dämpar efterfrågan.

Ett helt annat läge än 2021-2022

När inflationschocken kom 2021-2022 var utgångsläget ett helt annat. Sverige hade en betydligt starkare ekonomi och styrräntan låg på noll. Efterfrågan hade återhämtat sig snabbt efter pandemin och prisökningarna spred sig allt bredare i ekonomin. Det fanns helt enkelt betydligt mer för Riksbanken att bromsa.

I dag är utgångsläget ett annat. Styrräntan är redan 1,75 procent och därmed bara svagt expansiv, arbetslösheten är hög och ekonomin har haft svårt att få riktig fart. Riksbanken konstaterar själv att den uppmätta inflationen fortfarande är låg, även om risken för högre inflation längre fram har ökat.

Det betyder inte att Riksbanken kan ignorera en ny inflationsuppgång.

Frågan är framför allt vad som händer efter den första prisökningen. Börjar högre energi- och importpriser sprida sig till löner, tjänster och andra priser? Stiger inflationsförväntningarna? Då kan Riksbanken behöva agera även om den ursprungliga inflationen kommer utifrån.

Svensk lönebildning minskar risken

Men här har Sverige samtidigt en fördel.

Snabba löneökningar har traditionellt inte varit samma problem här som i många andra länder. Den samordnade svenska lönebildningen, med industrins märke som norm, har fungerat som ett ankare även när inflationen varit hög.

Det såg vi tydligt under den senaste inflationskrisen. Trots inflation på över 10 procent försökte arbetsmarknadens parter inte kompensera löntagarna fullt ut genom kraftigt högre löner. Riksbanken har själv lyft fram den ansvarsfulla lönebildningen som en viktig förklaring till att inflationen kunde falla tillbaka utan att en löne-prisspiral tog fart.

Och erfarenheterna sedan dess talar knappast för att lönebildningen är det stora orosmolnet den här gången heller. Även den senaste avtalsrörelsen resulterade i förhållandevis måttliga löneökningar. Så sent som i augusti pekade vice riksbankschef Per Jansson på just lönebildningen och väl förankrade inflationsförväntningar som skäl till att Riksbanken har utrymme att avvakta.

Kronan försvårar för Riksbanken

För Sverige finns däremot en annan komplikation: kronan.

Om Riksbanken avviker för mycket från andra centralbanker kan kronan försvagas ytterligare. Det gör importerade varor dyrare och kan förstärka den kostnadsinflation som Riksbanken försöker hålla tillbaka.

Men inte heller ränteskillnaden mot exempelvis ECB avgör kronkursen på egen hand. Den är en viktig del av ekvationen, men långt ifrån den enda.

Det är därför jag tycker att dagens läge är mer komplicerat än ”inflationen stiger – alltså måste räntan upp”.

Om inflationen främst kommer utifrån samtidigt som högre priser redan pressar hushållens köpkraft och ekonomin går trögt, riskerar en alltför snabb räntehöjning att lägga ytterligare en broms ovanpå en ekonomi som redan bromsar.

Det betyder inte att Riksbanken kan sitta still oavsett vad som händer. Men frågan är inte bara hur hög inflationen blir, utan vad som driver den och hur den sprider sig. Så länge kostnadsökningarna i sig bromsar efterfrågan och inte börjar sätta sig i löner, priser och inflationsförväntningar finns det också skäl för Riksbanken att ha is i magen.