Bättre humör – men behöver Riksbanken verkligen höja räntan?

Svenska hushåll har blivit betydligt gladare. I Konjunkturinstitutets barometer för september stiger hushållens konfidensindikator kraftigt, samtidigt som hela barometerindikatorn fortsätter uppåt för femte månaden i rad.

Det stärker bilden av en svensk ekonomi som är på väg åt rätt håll. Och vid första anblick kan det också se ut som ännu ett argument för Riksbanken att höja räntan.

Men riktigt så enkelt tycker jag inte att det är.

Det finns en viktig skillnad mellan att ekonomin ser ut att klara högre räntor bättre och att den faktiskt behöver högre räntor.

Gladare hushåll betyder inte automatiskt högre inflation

Hushållens konfidensindikator steg i september från 98,4 till 102,2. Men nivån är fortfarande att betrakta som normal. Nästan hela uppgången kommer dessutom från att hushållen ser mer positivt på hur den egna och Sveriges ekonomi har utvecklats det senaste året. Synen på ekonomin ett år framåt är i stort sett oförändrad, och för den egna ekonomin fortfarande svagare än normalt.

Hushållen tycker fortfarande att det är fel läge att köpa kapitalvaror och sparandet ligger på en högre nivå än normalt. Samtidigt sjönk hushållens inflationsförväntningar.

Det ser med andra ord inte ut som att hushållen plötsligt kastar försiktigheten överbord.

Dessutom: Även om efterfrågan skulle stärkas är det inte i sig samma sak som högre inflation. En starkare ekonomi gör det visserligen lättare för företag att föra vidare kostnadsökningar till kunderna. Men om det faktiskt sker är en annan fråga.

Prisplanerna är mer intressanta

Om vi tittar på företagens prisplaner börjar ändå några varningsklockor ringa. De ligger nu högre än normalt i samtliga sektorer. Tidigare under sommaren var det framför allt industrin som stack ut. Det kan vara ett tecken på att pristrycket breddas, så det är definitivt något att hålla ögonen på.

Samtidigt är bilden inte entydig. Riksbankens egen företagsundersökning, som publicerades så sent som den 16 september, gav en betydligt lugnare bild. Företagen vittnade visserligen om stigande kostnader för bland annat drivmedel och material, men planerade överlag inte att höja sina försäljningspriser mer än normalt. Inom dagligvaruhandeln fanns då inga planer på prishöjningar alls.

Det är inte första gången undersökningarna pekar åt lite olika håll. Redan i den penningpolitiska rapporten i juni konstaterade Riksbanken att KI:s barometer visade tydligt stigande prisplaner, samtidigt som den egna företagsundersökningen visade mer normala prisförändringar.

Ökningen i KI:s barometer passar dock in i den bild som vuxit fram under de senaste månaderna. Oljepriset har stigit kraftigt, och elmarknaden pekar mot en dyr vinter, samtidigt som flera tillfälliga åtgärder som hållit nere drivmedelspriserna är på väg att försvinna.

Inflationen lär därför stiga framöver. Åtminstone tillfälligt. Samtidigt är en viktigare frågan för Riksbanken vad som händer därefter – om kostnadsökningarna sprider sig vidare till andra priser och skapar ett mer varaktigt inflationstryck.

Men även här finns en viktig andra sida av myntet.

Dyrare el och bränsle bromsar samtidigt hushållen

Jag skrev om detta för ett par veckor sedan: kostnadsdriven inflation innehåller till viss del sin egen broms. När nödvändiga utgifter stiger får hushållen mindre pengar över till annat. Köpkraften minskar och konsumtionen hålls tillbaka.

Och den bromsen kan bli ganska påtaglig i vinter.

Redan den 1 oktober återställs energiskatten på drivmedel. Den 1 december försvinner dessutom den tillfälliga koldioxidskattesänkningen. Tillsammans med ett högt oljepris innebär det betydligt högre kostnader vid pumpen. Samtidigt pekar elterminerna mot klart högre elpriser under vintern.

Det är förstås inflationsdrivande i ett första steg. Men samma prisökningar som lyfter inflationen tar samtidigt pengar ur hushållens plånböcker och minskar utrymmet för annan konsumtion.

Det är just därför kostnadsdriven inflation är så besvärlig för en centralbank. Att höja räntan gör inte oljan billigare och producerar inte mer el. Däremot pressar det hushållens efterfrågan ytterligare, vilket i regel har en ganska begränsad effekt på just den typen av inflation. Hushållen kan dra ner på annan konsumtion, men behovet av el, drivmedel och andra nödvändigheter går bara att minska till en viss gräns. Samtidigt bromsar högre räntor ekonomin och riskerar att pressa upp arbetslösheten, som i Sverige redan är hög.

Riksbanken kvar i rävsaxen

Det betyder inte att Riksbanken kan bortse från dagens signaler. En starkare efterfrågan gör det lättare för företagen att föra vidare högre kostnader till konsumenterna. Något annat vore märkligt att hävda.

Men det är också här fokus bör ligga framöver: om kostnadsökningarna faktiskt börjar sprida sig bredare i ekonomin och leder till mer varaktiga prisökningar. Tecken på stigande löneökningar och inflationsförväntningar skulle göra den utvecklingen mer bekymmersam. Då stärks argumentet för högre ränta betydligt.

Om de högre kostnaderna i stället främst bromsar konjunkturen blir bilden en annan. Då dämpar de redan efterfrågan – alltså en del av det jobb som en räntehöjning annars är tänkt att göra.

Åt vilket håll det är fortfarande för tidigt att säga.

Högre energi- och råvarupriser, en svag krona och tecken på bredare prisplaner talar för ett högre inflationstryck. Samtidigt sjunker hushållens inflationsförväntningar, sparandet är högre än normalt och i vinter väntar kostnadsökningar som riskerar att ta ytterligare en tugga ur köpkraften.

Riksbanken sitter med andra ord fortfarande i rävsaxen.