Riksbanken riskerar att bekämpa fel inflation
De svenska lönerna har stigit snabbt de senaste åren. Men arbetskostnaderna per producerad enhet har ökat långsammare än i euroområdet, visar Konjunkturinstitutets nya lönebildningsrapport. Det är en viktig omständighet när Riksbanken nu blickar mot räntehöjningar.
Högre löner brukar förknippas med ökat inflationstryck. Men sambandet är inte självklart. Om företagen samtidigt blir mer produktiva kan de betala högre löner utan att kostnaderna för varje producerad vara eller tjänst stiger lika mycket.
Och här har Sverige utvecklats förhållandevis väl.
Mellan 2020 och 2025 ökade arbetskostnaderna med i genomsnitt 3,7 procent per år i Sverige, ungefär lika mycket som i euroområdet. Men den svenska produktiviteten växte tre gånger så snabbt, med 0,9 procent per år mot 0,3 procent.
Det innebar att enhetsarbetskostnaderna ökade med 2,7 procent per år i Sverige, jämfört med 3,4 procent i euroområdet. Det betyder inte att det svenska kostnadstrycket är lågt, men visar varför löneökningarna inte kan bedömas isolerat från produktivitetsutvecklingen.
Konjunkturinstitutet räknar med att produktiviteten fortsätter att förbättras. Den faktiska produktiviteten väntas öka med i genomsnitt 1,4 procent per år under 2027-2029. Det ger ett visst utrymme för stigande löner utan att kostnaderna per producerad enhet ökar i samma takt.
Inflationen kommer från ett annat håll
Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. I september låg den kvar på 8,7 procent, säsongrensat och utjämnat, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning. Det är knappast bilden av en överhettad arbetsmarknad där lönerna riskerar att skena.
Ändå väntas inflationen stiga tydligt över Riksbankens mål nästa år. Bakom uppgången ligger framför allt höga globala energipriser och deras indirekta effekter, men även en svag krona som driver upp importpriserna.
Och det är här vi kommer till kärnfrågan. Som jag skrev i måndagens analys är energipriser en besvärlig inflationsdrivare för Riksbanken. De kan stiga snabbt, men också falla lika fort. Ett plötsligt slut på kriget i Iran skulle kunna kasta om hela inflationsbilden. På hemmaplan ser vinterns elräkningar ut att bli höga när flera faktorer nu samverkar i fel riktning. Men även här kan förutsättningarna förändras snabbt.
Samtidigt urholkar högre drivmedelspriser och elräkningar hushållens köpkraft och riskerar att bromsa konsumtionen i en ekonomi där återhämtningen ännu inte riktigt fått fäste.
Riksbankens uppgift är inte att jaga varje prisuppgång, utan att bedöma om den sprider sig till andra delar av ekonomin och skapar ett mer varaktigt inflationstryck. Att reflexmässigt svara på högre energipriser med högre räntor är knappast god penningpolitik och riskerar att göra mer skada än nytta.
Konjunkturinstitutets rapport ger förstås inget entydigt besked om hur snabbt lönerna kan stiga utan att skapa inflation. Produktivitetsutvecklingen skiljer sig mellan branscher och nästa avtalsrörelse blir viktig för kostnadsutvecklingen.
Men siffrorna ger anledning att ifrågasätta hur stort det inhemska inflationstrycket egentligen är, och kommer att vara framöver.
Om nästa års inflationsuppgång främst kommer från omvärlden, samtidigt som produktiviteten fortsätter att förbättras och arbetslösheten förblir hög, finns det goda skäl för Riksbanken att vara försiktig med räntehöjningarna.