Dyrare el i vinter kan sätta Riksbanken i ett svårt läge

Elpriserna är på väg att bli ett bekymmer igen. Terminsmarknaden pekar mot en dyr vinter och redan i oktober kan regeringens högkostnadsskydd komma att aktiveras. Det riskerar att driva upp inflationen och öka pressen på Riksbanken. Men är högre räntor verkligen rätt svar när dyrare energi samtidigt hotar att bromsa återhämtningen?

I dag ligger det genomsnittliga spotpriset i södra Sverige, SE4, över 230 öre per kilowattimme och i morgon, tisdag, väntas det ligga nära 200 öre. Med knappt två veckor kvar av månaden ligger månadsgenomsnittet därmed strax över de 150 öre som krävs för att regeringens högkostnadsskydd ska aktiveras. Om priset håller sig över den nivån när oktober summeras blir det första gången skyddet träder in. Men hushållen bör ändå inte räkna med någon större hjälp med nästa elräkning, eftersom gränsen sannolikt bara kommer att överskridas med liten marginal.

Från årsskiftet upphör dessutom skyddet helt, och något motsvarande stöd för 2027 är ännu inte beslutat. Med tanke på svårigheterna att få en ny regering på plats är det också osäkert när ett sådant besked kan komma eller om det kommer alls. Hittills har nya elprisstöd inte varit någon självklarhet, och med valet bakom oss är det tveksamt hur högt frågan prioriteras politiskt.

Behovet av stöd kan samtidigt bli stort. Enligt terminspriserna den 19 oktober väntas elpriset under första kvartalet nästa år ligga på i genomsnitt omkring 118 öre per kilowattimme i Mellansverige (SE3) och 146 öre i södra Sverige (SE4), exklusive moms. Det är betydligt högre än motsvarande period i år.

Hur höga priserna slutligen blir beror bland annat på vädret, fyllnadsgraden i vattenmagasinen och utvecklingen på den europeiska energimarknaden. Men risken för en ny prischock är påtaglig.

Redan i augusti skrev jag om risken för en dyr elvinter. Nu börjar frågan bli alltmer aktuell, inte minst för Riksbanken.

Högre elpriser slår åt två håll

September månads inflationsstatistik gav en försmak av vad stigande energipriser kan innebära. Inflationen enligt KPIF steg från 0,7 till 1,5 procent, till stor del drivet av energi. Elpriserna ökade med 11,7 procent och drivmedelspriserna med 13,3 procent jämfört med augusti.

Men som jag konstaterade när siffrorna publicerades är inflationen fortfarande låg när energipriserna räknas bort.

Här finns också en aspekt som jag återkommit till tidigare: högre hushållskostnader kan i sig verka inflationsdämpande. När mer pengar går till elräkningen blir det mindre över till annan konsumtion, vilket dämpar efterfrågan och på sikt även pristrycket.

Samtidigt är återhämtningen skör. Hushållens framtidstro ligger fortfarande under det normala och precis som under energi- och räntekrisen 2022–2023 kan osäkerheten få även hushåll med god ekonomi att hålla hårdare i pengarna.

Risken för en ny inflationsvåg

Men det finns förstås också en annan risk, och det är framför allt den som brukar oroa Riksbanken och andra centralbanker när energipriserna stiger. Med rätta.

Om företagen kompenserar sig för högre elkostnader genom att höja priserna kan inflationen sprida sig till fler delar av ekonomin och bli mer långvarig. Det var också vad vi såg under den senaste inflationsuppgången.

Till skillnad från hushållen omfattas företagen inte heller av regeringens högkostnadsskydd, vilket ökar risken för att de högre kostnaderna vältras över på kunderna.

Hur länge elpriserna förblir höga och hur mycket av kostnaderna företagen kan föra vidare till kunderna blir knäckfrågan. En försvagad efterfrågan gör det svårare att höja priserna, samtidigt som långvarigt höga elkostnader sätter allt större press på företagens marginaler.

...men också att Riksbanken höjer i onödan

Vid septembermötet lämnades styrräntan oförändrad på 1,75 procent, men räntebanan höjdes tydligt. Den pekar nu mot omkring 2,24 procent under andra kvartalet nästa år. De stigande energipriserna var en viktig del av den inflationsbild som låg bakom beslutet. Och det handlar inte bara om elen. Även drivmedelspriserna pressas upp av det höga oljepriset, samtidigt som tillfälliga skattesänkningar nu löper ut.

Hur ska då Riksbanken hantera en vinter med höga energipriser, där inflationen kan stiga samtidigt som hushållens konsumtion försvagas? Hur avgör man om prisuppgången är tillfällig eller riskerar att bita sig fast? Och när riskerar en räntehöjning att göra mer skada än nytta?

Något enkelt svar finns förstås inte. Men det handlar framför allt om att se om de högre energipriserna börjar sprida sig till andra delar av ekonomin. Här blir inflationen rensad för energi, företagens prisplaner och inflationsförväntningarna viktiga indikatorer. Om även andra priser börjar stiga snabbare och inflationsförväntningarna ökar talar det för ett mer varaktigt inflationstryck. Samtidigt behöver Riksbanken hålla ögonen på hushållens konsumtion och arbetsmarknaden för att bedöma hur mycket de högre energikostnaderna bromsar ekonomin.

Min bedömning är att Riksbanken bör vara försiktig med att höja räntan enbart på grund av stigande energipriser. Det säger jag utifrån vad vi vet om den underliggande inflationen i dag. Risken är annars att man reagerar på tillfälliga pristoppar utan att veta om de faktiskt leder till ett mer varaktigt inflationstryck. Och på kuppen kan man kväva en återhämtning som knappt hunnit ta fart.

Det är också viktigt att komma ihåg att utgångsläget är ett helt annat än 2022. Då var efterfrågan starkare, inflationstrycket bredare och styrräntan låg kring noll när Riksbanken påbörjade sina höjningar. Nu är penningpolitiken bara svagt expansiv och återhämtningen har ännu inte fått ordentligt fäste. Det gäller särskilt arbetsmarknaden, där det fortfarande finns få tecken på någon tydlig vändning. Dessutom vet vi vid det här laget hur snabbt energipriser kan svänga, inte minst med Trump i Vita huset och den geopolitiska osäkerhet som råder.