Hur mycket har Riksbankens syn närmat sig marknadens?
I min första analys inför räntebeskedet beskrev jag den rävsax som Riksbanken sitter i. Sedan dess har det kommit nya pusselbitar.
Ju närmare torsdagens räntebesked vi kommer, desto mer tycker jag att en fråga sticker ut:
Vad är det egentligen Riksbanken ska höja räntan mot?
Inte dagens inflation. KPIF-inflationen ligger på 0,7 procent och även den underliggande inflationen är låg.
Inte heller företagens prisplaner ger någon tydlig varningssignal om ett bredare pristryck. Riksbankens senaste företagsundersökning, som publicerades den 16 september, visar visserligen att högre drivmedels-, material- och inköpskostnader har börjat slå igenom. Men företagen planerar överlag inte att höja priserna mer än normalt. Inom dagligvaruhandeln planeras inga prishöjningar alls.
Och i går, den 21 september, kom nya siffror över inflationsförväntningarna från Origo.
På ett års sikt har förväntningarna på KPIF stigit till 2,0 procent, från 1,7 procent i juni. Men längre fram är bilden betydligt lugnare. På två års sikt ligger förväntningarna kring 2,1 procent och på fem års sikt 2,0 procent.
Det är viktigt. De kortsiktiga inflationsriskerna har alltså satt vissa spår, men det finns fortfarande få tecken på att förväntningarna på varaktigt högre inflation håller på att bita sig fast.
Om företag, löntagare och marknadsaktörer hade börjat räkna med varaktigt högre inflation hade Riksbanken haft ett betydligt starkare skäl att agera redan nu. Men det är inte den bilden vi ser.
Ekonomin ser samtidigt mindre svag ut
Samtidigt har något faktiskt förändrats sedan i våras.
Ekonomin ser mindre svag ut. Riksbankens egen företagsundersökning visar att storföretagens syn på konjunkturen för första gången sedan 2022 ligger över det historiska genomsnittet. Efterfrågan har stärkts och företagen är mer optimistiska om hushållens konsumtion.
Det är viktigt, eftersom ett av de starkaste argumenten mot högre ränta hela tiden har varit den svaga ekonomin.
Men en starkare konjunktur är inte samma sak som ett inflationsproblem. Särskilt inte i svensk kontext, där modellen för lönebildning med industrins märke fungerar som ett viktigt ankare för löne- och prisutvecklingen.
Höja mot något som ännu inte har hänt
Riksbanken står inte inför ett inflationsproblem. Däremot finns flera risker som skulle kunna göra det till ett.
Energi och råvaror har blivit dyrare. Kronan har försvagats. Flera centralbanker i omvärlden har höjt räntan eller blivit mer hökaktiga. Och om svensk ekonomi samtidigt börjar få bättre fart ökar risken för att kostnadsökningar lättare kan föras vidare till konsumenterna.
Det är argumentet för att höja.
Men då blir en räntehöjning också något annat än ett svar på dagens inflation och det vi kan överblicka här och nu. Den blir en försäkring mot att dagens kostnadsökningar utvecklas till morgondagens bredare inflation.
Och försäkringar har ett pris.
Höjer Riksbanken för tidigt bromsar man en återhämtning som fortfarande inte har fått ordentligt fäste på arbetsmarknaden. Väntar man för länge riskerar man i stället att hamna efter och tvingas höja mer senare.
Det är den avvägningen jag kommer att följa på torsdag. Inte om Riksbanken höjer räntan eller inte – det tror jag inte att man gör. Frågan är i stället hur mycket Riksbankens syn på inflationsriskerna har närmat sig marknadens.
Om den har det.
Riksbankens nuvarande räntebana innehåller knappt två höjningar fram till 2029. Marknaden räknar med betydligt mer.
Marknaden prisar i nuläget in omkring fem räntehöjningar till slutet av 2027, med en första höjning under hösten eller vintern.
Läs även: Måste Riksbanken verkligen höja när inflationen stiger?