Även Riksbankens duva varnar för inflationen

Vice riksbankschef Per Jansson, Riksbankens kanske främsta duva, varnade på torsdagen för att högre energipriser kan få mer bestående effekter på inflationen. Att även han betonar riskerna stärker bilden av att högre räntor väntar. Men hur höga räntor tål egentligen den svenska återhämtningen?

När Per Jansson talade på Medlingsinstitutets lönebildningskonferens under torsdagen beskrev han återhämtningen i svensk ekonomi som stark och bred. Samtidigt pekade han på flera risker för inflationen: stigande efterfrågan, högre energipriser och en försvagad krona.

Särskilt intressant var hans resonemang om energipriserna. Riksbanken brukar normalt se igenom tillfälliga prisuppgångar på energi, men Jansson varnade för fortsatt höga priser och mer varaktiga inflationseffekter om konflikterna i omvärlden inte får någon snar lösning.

Att just Jansson betonar dessa risker är värt att uppmärksamma. Han har länge varit en av Riksbankens tydligaste duvor och ofta betonat riskerna med en alltför stram penningpolitik. När även han lyfter behovet av en snabbare normalisering av styrräntan ger det en tydlig fingervisning om var Riksbanken står i räntefrågan.

Det finns knappast något i dagens besked som tyder på att direktionen är på väg att backa från den högre räntebana som presenterades vid septembermötet. Snarare tvärtom.

Högre energipriser slår åt två håll

Samtidigt finns det anledning att vara försiktig med slutsatserna, tycker i varje fall jag.

Som jag skrev i måndagens analys är högre energipriser en särskilt besvärlig inflationsdrivare. Dyrare el och drivmedel kan sprida sig till andra priser i ekonomin, men urholkar samtidigt hushållens köpkraft och minskar utrymmet för annan konsumtion. Båda effekterna måste vägas in.

Det finns också en risk att konsekvenserna för svensk ekonomi blir större än vad hushållens direkta kostnadsökningar antyder. Under inflations- och räntechocken 2022-2023 drog även hushåll med goda ekonomiska marginaler ned på konsumtionen.

Om hushållen återigen börjar oroa sig för högre räntor och stigande levnadskostnader kan försiktigheten snabbt sprida sig. Då riskerar återhämtningen att tappa fart, även bland dem som egentligen har råd att konsumera.

Hur stort är egentligen inflationstrycket?

En annan viktig fråga är hur starkt det inhemska inflationstrycket egentligen är. Högre räntor kan dämpa en alltför stark efterfrågan, men är ett betydligt mindre träffsäkert verktyg när inflationen drivs av globala energipriser.

I onsdagens analys av Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport konstaterade jag att de svenska enhetsarbetskostnaderna har ökat långsammare än i euroområdet, trots ungefär lika stora löneökningar. En viktig förklaring är att produktiviteten utvecklats bättre i Sverige. När företagen kan producera mer per arbetad timme behöver högre löner inte leda till lika stora kostnadsökningar och därmed inte heller samma behov av att höja priserna.

Det minskar alltså risken för att löneökningarna driver på inflationen och i förlängningen skapar en löne-prisspiral. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. AKU låg kvar på 8,7 procent i september, säsongrensat och utjämnat. Någon tydlig vändning syns fortfarande inte. Det väcker frågan om det inhemska inflationstrycket verkligen är så starkt att det motiverar högre räntor.

Det utesluter inte att långvarigt höga energipriser kan sprida sig till andra delar av ekonomin. Men det finns också faktorer som talar emot att effekterna blir alltför stora, och det tycker jag är viktigt att lyfta fram. En svagare efterfrågan skulle förstås också göra det svårare för företagen att föra över högre kostnader på kunderna.

Riksbanken står inför en svår avvägning. Det råder ingen tvekan om. Inflationsriskerna är tydliga och ska inte ignoreras. Men det är inte självklart att högre räntor är rätt svar på en inflation som till stor del drivs av faktorer utanför Sveriges gränser. Det finns betydande risker även åt andra hållet. Läget är inte detsamma som 2022, när vi kom från en högkonjunktur och både penning- och finanspolitiken var mycket expansiv. Ett abrupt slut på kriget i Iran eller en vapenvila eller fred i Ukraina skulle också snabbt kunna förändra inflationsbilden.

Inför räntebeskedet den 4 november är signalen från duvan Jansson ändå tydlig: Riksbanken tar uppåtriskerna för inflationen på stort allvar.

Men frågan är om man lägger lika stor vikt vid riskerna för återhämtningen. Jag är inte lika övertygad om det.